lördagen den 6:e november 2010

a week full of Grace

Tror att ett av problemen är att jag tänker för mycket.

lördagen den 23:e oktober 2010

"Im the nice guy" sort of

Allt håller på att falla samman och jag ser det hända framför ögonen på mig själv. Det finns inget jag kan göra, eller åtminstonne kändes det så innan kvällsfikat, innan samtalet med en vän som jag vill kalla vän på riktigt. Han sa något som fick mig att tänka, att jag inte var den han prioriterade att ringa eller kontakta just nu, det fanns andra. Ja han sa inte bara det men i alla fall. Vet inte vad det betyder men antar att vi inte är vänner på riktigt vi är klasskompisar eller föredetta rättare sagt. Vår persom kemi stämmer inte riktigt överens men på senare tid har det faktiskt känts som om vi börjat närma oss lite samma nivå i livet och jag tänkte att vi kanske kunde mötas där. Vad jag vill säga är att min vän gav mig nya perspektiv på den röra jag har hamnat i och det har gett mig ny energi.
Fast sova om nätterna är fortfarande svårt.
Har fått rådet att börja ta mina antidepp igen om så bara börja med en halv och eftersom jag är envis som en get så envisas jag med att inte ta dem.

Någon yttrade sig om att vara "the nice guy" och jag måste säga att jag själv har lite samma problem, den eviga vännen, den som tar hand om alla och glömmer sig själv. Klagar inte men vet inte hur mycket mer jag orkar ta.

Som sagt problemen i mitt liv är många, ja Rom byggdes inte på en dag!(om det nu är det jag vill uppnå?)

/Johanna

onsdagen den 6:e oktober 2010

conections missing

Vem är jag, om jag inte klarar av mitt liv utan små vita piller ? ånej det är inte som du tror!
nu när jag bor själv är det svårare, jag har svårt att se symtomen uppstå, det bara händer jag sover inte om nätterna längre kroppen är helt slut men hjärnan rusar iväg och tankarna vill inte bli still en sekund. Jag glömmer bort att äta, kanske är det undermedvetet, en vana. En mycket gammal vana vill jag minnas har inte haft problem med det på mindre än tre år nu.
När jag slutade äta dessa vita piller kunde jag för första gången på två år känna glädje, smärta och min omgivning på ett helt nytt sätt upplevelsen förstärktes och baksidan av detta är då att även panikångesten kom och när det så småning om kom över mig var den starkare än jag kunde minnas men jag antar att kroppen aldrig glömmer. Men jag stod pall och tänkte att om jag bara gör som jag är van, utan att tänka undertrycker alla mina känslor blir allting bra igen. Så fel jag hade! så fel jag har.
Tro inte att jag tycker synd om mig själv för det gör jag inte. övervägr en del val jag måste göra och hur det skall gå till om jag inte vet vad jag vill. Finns det ett sätt utan att ta till medicin? men vet inte om jag orkar eller har tid till att låta tiden ha sin gång. Visst låter det helt galet verkligen osunt.

Gud, om du hör min hjärtas tysta bön!
Tack!

/Johanna

söndagen den 26:e september 2010

It isnt worth crying for love in vain

I Huvudet på mig just nu, det känns bara stumt och lite apatiskt förutom musiken i bakgrunden. Jag vill gråta men förmår mig inte ens det, det är inte värt att gråta och desssutom är jag patetisk nog utan tårar. Såg mig själv i spegeln i dag och jag undrar när skall dessa stunder av självförakt som kommer smygandes ibland ta slut.

Är tacksam för alla fina människor som finns i mitt liv just nu!

torsdagen den 23:e september 2010

say Its no big deal to be me?

I bland önskar jag att jag hade varit ovetande om vem jag är, leva "Lycklig" i den lilla heteronormativa bubblan för det hade hjälpt här. Förstår inte varför jag inte kan prata öppet om vem jag tycker är snygg eller vem jag är kär i. Jag har ju inget förhållande så det är egentligen inte nödvändigt att bara helt sådär outa mig själv igen, för jag menar vem skulle finna det intressant? för å ena sidan är människor väldigt toleranta och andra sidan känner folk att de kan fråga och säga vad somhelst, Och framför allt framföra sina åsikter om det ena och det andra, utan att jag bet om det.
Vad jag försöker säga är att jag vill kunna vara mig själv helt och fullt ut i mitt eget hem. Inte känna att jag måste förklara bort vissa saker i exempelvis ett smatal.
För jag tror ju inte att jag är den enda här som mig.

Det finns en annan sida i mig som säger att det kan jag vist det, för vist bor det en liten revolutionär och normbrytare i mig.
Men det är inte det jag är så trött på att försvara sånt som inte borde spela större roll än annat här i livet, för det är ju den mest naturliga saken i världen precis lika normalt som att vara Hetero.

Ok, känner att jag mest rabblar nu men om det är någon som förstår vad jag försöker att säga så, Good for you!

/Johanna

söndagen den 19:e september 2010

Jag röstade inte i valet 2010!

Att inte rösta alls, att inte ta sitt ansvar som medborgare eller att sätta ett statement?

Jag säger Nej, nej till RödGröna, Alliansen och SD. Ger ett kanske till Pirat och Fi. Men ett kanske räcker inte jag måste veta och det är inte så att jag legat på latsidan i mitt eget sökande bland de olika frågorna och de olika patierna utan tvärt om. Kom fram till att om jag skulle rösta så skulle det bli blankt, men det finns ingen ruta för om man vill säga att man inte är nöjd med den politik som är och kommer att fortsätta. Det finns säkert eldsjälar som förtjänar en röst och bli invald och jag hoppas att så sker.
Jag har gjort mitt val.

Har inte tappat tron på människan och Sverige men min plats är inte i politiken utan där jag är nu. Gud leder mig och jag är där jag skall vara.
Gud välsigne denna valomgång!

//Johanna

fredagen den 17:e september 2010

questions why life so strange?

Det blir inte alltid som man har tänkt sig och det borde jag ju redan veta. Så jag borde sluta att ha så höga förväntningar, att Hemskrivnings skrivningen blev försenad med en och en halv dag gör alls ingenting, eller allting, men vad gör det om hundra år! Det är nuet som är det viktiga och det är nuet som ibland kan vara svårt att leva i, speciellt som student och speciellt om man heter Johanna för tålamod är inte min starka sida och det är en sida hos mig som är lite mindre charmerande i olika sammanhang och det märks mest när jag är trött, men framför allt när jag är sjuk. I vilket fall tänkte berätta att jag var hos läkaren i morse för att få penicilin, pga att jag har bihåleinflamation. och blev 120 kr fattigare. Same as every year skulle man kunna säga.
Igår hade jag så ont i huvudet att jag trodde jag skulle dö, bestämde mig för att åka till närakuten,väl framme bad jag att få en tid hos en av deras läkare. Kvinnan i receptionen svarar mig att det bara är en sjuksköterska som kan boka tid för det och jag svarde jag vet ju redan vad det är för fel på mig, men nej då jag var tvungen att först betala 80 kr för att träffa en sjuksköterska som frågade ut mig lite, det hela tog typ 10 min, då hon utbrister att läkartiderna för kvällen är slut, kan du komma tillbaka i morgon. Kom ihåg att jag hade så ont att jag trodde jag skulle dö, och sova var något jag inte ens kunde föreställa mig.
Hon ger mig två Ipren 400mg (som jag dessutom är allärgisk emot) och skickar hem mig.
Det är sent och jag går till bussen. har ont, är trött och förmodligen hungrig för jag mår illa. Gråter av islska nästan helavägen hem.
Men jag undrar vart är sjukvården påväg? vart är världen påväg?

Det har ialla fall varit en fin höstdag i dag :)

//Johanna