Allt håller på att falla samman och jag ser det hända framför ögonen på mig själv. Det finns inget jag kan göra, eller åtminstonne kändes det så innan kvällsfikat, innan samtalet med en vän som jag vill kalla vän på riktigt. Han sa något som fick mig att tänka, att jag inte var den han prioriterade att ringa eller kontakta just nu, det fanns andra. Ja han sa inte bara det men i alla fall. Vet inte vad det betyder men antar att vi inte är vänner på riktigt vi är klasskompisar eller föredetta rättare sagt. Vår persom kemi stämmer inte riktigt överens men på senare tid har det faktiskt känts som om vi börjat närma oss lite samma nivå i livet och jag tänkte att vi kanske kunde mötas där. Vad jag vill säga är att min vän gav mig nya perspektiv på den röra jag har hamnat i och det har gett mig ny energi.
Fast sova om nätterna är fortfarande svårt.
Har fått rådet att börja ta mina antidepp igen om så bara börja med en halv och eftersom jag är envis som en get så envisas jag med att inte ta dem.
Någon yttrade sig om att vara "the nice guy" och jag måste säga att jag själv har lite samma problem, den eviga vännen, den som tar hand om alla och glömmer sig själv. Klagar inte men vet inte hur mycket mer jag orkar ta.
Som sagt problemen i mitt liv är många, ja Rom byggdes inte på en dag!(om det nu är det jag vill uppnå?)
/Johanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar