Amore

Kärlek i allt du gör
i allt du rör
varje handslag
varje andetag
ingen är som du Jesus
och varje dag
kämpar vi med att behålla
kärleken i vår blick
i våra handslag
i varje lite del av vår kropp
förnimmer vi det hopp
du gav engång.

Det är mycket som skall göras, en sak i taget. Minns varför jag är här.

/Johanna

"This is who I am and this is all I know, and I must chose to live..."

Det har inte varit en dålig dag i dag men det är skillnaderna mellan i dag och igår, i morgon och morgonen efter som gör mig så trött. Men i dag är jag glad.
Idag har varit en bra dag.
Det finns en låt som har förföljt mig eller snarare en del av en låt:
"This is who I am and this is all I know
And I must Chose to live…"
Det finns dagar då jag har känslan av att jag inte vill leva
Det känns jobbigt och svårt att leva
Men jag vill inte dö, allternativet är inte att dö. Liv och död är visserligen varandras motsattser men jag menar inte så när jag säger att det känns svårt att leva. För det finns inget jag hellre vill än att leva.
Jag vill lära mig att vara stark och självständig, interagera med andra människor, inte dra mig undan när någon kommer för nära. Mina murar är löjligt höga men att riva ner gardet är inget jag kan lyckas med själv, det har jag insett nu.
Trotts att jag inte vågar leva finns mina vissioner om hur livet som Präst skulle kunna se ut kvar och inget i det har egentligen förändrats.

/Johanna

Diagnos: Människa

Detta skrev jag för ca ett år sedan,
men det känns som om jag skulle kunna ha skrivit det nu.
2009-06-10

Min dator har stängt ner och jag har ångest, det ligger en stor klump i min mage och det enda som jag känner just nu är illamående och det känns tungt att andas. Attackerna börjar att bli fler och jag känner mig rädd. Kommer jag att klara leva ett normalt liv? Har precis accepterat att jag är som jag är men ingen annan verkar förstå. Måste man ha papper på allting? Måste jag ha en ursäkt för att jag faktiskt bara är människa? För hur skulle det se ut, Diagnos: förvirrad, ångest, depression, Dyslektiker, ibland väldigt uppenbart Homosexuell – ingen hon försöker dölja. Koncentration svårigheter, möjligen ADHD, lite Socialfobi, blir stressad av att sakna inkomst och av att plugga.
Diagnos: Människa
Om det är någon etikett jag kan finna mig i så är det att vara människa, går det eller måste man förklara sig då också. Måste man försvara den titeln också. Helst vill jag vara utan. Men hur jag än gör så måste jag inta en ståndpunkt. Och om jag helt enkelt inte orkar? Finns det någon där ute som inte bryr sig om etiketter och kan se mig för den jag är bortom alla dessa ord fast brända under min hud. För ibland är de självlysande och håller mig vaken nätter igenom.
Igår bad jag Gud finna en flickvän åt mig. En ganska självisk tanke och inte är jag jätte stållt över det, när det finns mycket värre saker som måste tas om hand i världen.
Ja just det, glömde nämna att jag går omkring och kallar mig kristen, vilket också skapar en slags förväntan på vem jag är och vad jag tycker om vissa saker.
Fast mest är jag stressad över att inte veta hur det kommer att gå med inkomsten och rest tentorna.

Jag ber om styrka och Gud ger mig verktyg att agera stark
Jag ber om lugn och ro, Gud stannar upp och andas genom mig
Jag ber om den rätta vägen och Gud ger mig ett vägskäl
Jag ber för mina nära och kära och Gud skänker leende på allas läppar, vilket gör att jag bara älskar dem ännu mer.

//Johanna

En annan del av mig

Någon påminnde mig om att jag inte skrev längre och han har rätt jag fick en släng av paranojja och flyttade in i garderoben, ja alltså jag är fortfarande öppet lesbisk men mina känslor fick bli skrivna ord i en lite blommig bok till för ingen att läsa, ingen utom mig själv.
Jag är inte poet bara gör som jag är van:

2010-08-08
I en annan del av mig
ett orört hjärta
(det brukade finnas)
en tro på framtiden
(det var)
en självklarhet
Ett hav av möjligheter
du la dig bredvid mig
och andades liv
för vad annars skulle jag tro
om inte på dina andetag, livet.

Jag tappade min tro
ett ögonblick
var allt det tog
plockade upp bitarna (som den duktiga flicka jag är)
tog din hand och gick vidare
du smekte mig med vackra ord
och jag höll fast vid min tro (tills den blev blå)
och sen fanns du överallt och ingenstans,
livet.

Detta skrev jag också i min lilla blommiga bok:

Aftonstjärnan lyser över öppna vidder
in i de snårigaste skogar
över de klippigaste berg
och här ligger jag med gråtsvullna ögon
när morgonen nalkas
syns ingen stjärna till
bara en lock av hennes gyllene hår
i min säng...

Vad tänkte jag här?? =D



/Johanna