lördag 23 oktober 2010

"Im the nice guy" sort of

Allt håller på att falla samman och jag ser det hända framför ögonen på mig själv. Det finns inget jag kan göra, eller åtminstonne kändes det så innan kvällsfikat, innan samtalet med en vän som jag vill kalla vän på riktigt. Han sa något som fick mig att tänka, att jag inte var den han prioriterade att ringa eller kontakta just nu, det fanns andra. Ja han sa inte bara det men i alla fall. Vet inte vad det betyder men antar att vi inte är vänner på riktigt vi är klasskompisar eller föredetta rättare sagt. Vår persom kemi stämmer inte riktigt överens men på senare tid har det faktiskt känts som om vi börjat närma oss lite samma nivå i livet och jag tänkte att vi kanske kunde mötas där. Vad jag vill säga är att min vän gav mig nya perspektiv på den röra jag har hamnat i och det har gett mig ny energi.
Fast sova om nätterna är fortfarande svårt.
Har fått rådet att börja ta mina antidepp igen om så bara börja med en halv och eftersom jag är envis som en get så envisas jag med att inte ta dem.

Någon yttrade sig om att vara "the nice guy" och jag måste säga att jag själv har lite samma problem, den eviga vännen, den som tar hand om alla och glömmer sig själv. Klagar inte men vet inte hur mycket mer jag orkar ta.

Som sagt problemen i mitt liv är många, ja Rom byggdes inte på en dag!(om det nu är det jag vill uppnå?)

/Johanna

onsdag 6 oktober 2010

conections missing

Vem är jag, om jag inte klarar av mitt liv utan små vita piller ? ånej det är inte som du tror!
nu när jag bor själv är det svårare, jag har svårt att se symtomen uppstå, det bara händer jag sover inte om nätterna längre kroppen är helt slut men hjärnan rusar iväg och tankarna vill inte bli still en sekund. Jag glömmer bort att äta, kanske är det undermedvetet, en vana. En mycket gammal vana vill jag minnas har inte haft problem med det på mindre än tre år nu.
När jag slutade äta dessa vita piller kunde jag för första gången på två år känna glädje, smärta och min omgivning på ett helt nytt sätt upplevelsen förstärktes och baksidan av detta är då att även panikångesten kom och när det så småning om kom över mig var den starkare än jag kunde minnas men jag antar att kroppen aldrig glömmer. Men jag stod pall och tänkte att om jag bara gör som jag är van, utan att tänka undertrycker alla mina känslor blir allting bra igen. Så fel jag hade! så fel jag har.
Tro inte att jag tycker synd om mig själv för det gör jag inte. övervägr en del val jag måste göra och hur det skall gå till om jag inte vet vad jag vill. Finns det ett sätt utan att ta till medicin? men vet inte om jag orkar eller har tid till att låta tiden ha sin gång. Visst låter det helt galet verkligen osunt.

Gud, om du hör min hjärtas tysta bön!
Tack!

/Johanna